tisdag 11 maj 2010
Personalvård
Ja vad är det egentligen?
För mig är det när du som chef eller ledare tar ansvar för hur din personal mår. Du behöver inte komma varje dag och fråga "hur mår du?" men när jag ser ut att behöva den frågan är det precis just då du skall ställa den. Går frågan på rutin så tar ingen notis om vad som egentligen efterfrågas men skulle det vara så att frågan ställs när det är på sin plats så får det en annat betydelse.
Jag anser att en chef skall ha den känslan för sin personal och kunna se när det är dags att fråga. För tillfället tror jag att vi många som skulle behöva denna fråga. Just nu har vi haft tre dödsfall på tre mindre än tre veckor. Inget underligt beroende på vilken verksamhet man arbetar i. På mitt arbete kan det innebära att brukaren tillbringat åratal på samma ställe. Du känner personen utan och innan. Tittar du på personen så vet du hur läget är? frågar vad han/hon vill ha att dricka till maten men vet nästan alltid svaret, det har ju varit det samma de senaste fyra åren....
Helt plötsligt är det livet slut, sakta men säkert har livets låga brunnit ut och som personal är det knappt tillåtet att sörja. Ibland är det faktiskt så att vi som personal känner personen bättre än de anhöriga. Ändå är det ingen som undrar hur vi mår. Vi skall bara kunna stänga av, göra vårt arbete och ställa om för att nästa person kommer in på rummet.
Är det då så att det inte tar mer än två dagar innan rummet är fullt igen så är det mycket som inte har blivit bearbetat. När döden sedan gör sig påmind ytterligare gånger så är det mycket att stänga inne för oss personal.
Jag tycker att även vi skall ha möjlighet att få sörja. Vem i personalen är mer än människa? Vem kan stänga av sina känslor? Vad innebär det att vara proffessionell? skall jag vara kall och inte visa att jag bryr mig?
Nej jag anser att jag har rätt till mina känslor! och om det innebär att jag saknar någon av de boende så tycker jag att jag har rätt till det. Mänsklighet innebär att visa känslor!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Självklart håller jag med dig! Vet du, min pappa dog utomlands, efter att ha varit på väg hit från ett års tid borta, och min chef ville knappt ge mig ledigt för att jag skulle fara och ta farväl... är det inte konstigt?
SvaraRaderaKunde inte ha sagt det bättre själv, Kicki! Ibland verkar det som om vi ska vara opersonliga och inte bry oss:(
SvaraRaderaDet är klart att vi ska bry oss, ibland går det förbi en ganska lugnt och ibland känns det jobbigare. Kanske har vi ett ansvar själva också att säga till när vi inte mår bra, vinka lite med handen och viska lite försynt - Hjälp, jag tror jag håller på att drunkna här borta, är det någon som har tid att kasta hit en liten boj till mig?
SvaraRaderaOch då finns det nästan alltid någon där, kanske den man minst anar, som bär på just den boj man som mest behövde.
Kramis!
Hej!
SvaraRaderaKan inte låta bli att besvara och diskutera ditt senaste inlägg på bloggen, det är något som berör så många: arbetsplatsens olika professioner (inklusive chefer) och den avlidnes närstående.
Självklart skall de som arbetar inom vården få vara personliga (utan att för den skull vara privata). Att förlora en brukare/patient sätter djupa spår i vårt eget inre. Tidigare förluster och dess sorg kommer till ytan. Varje förlust är unik, men mönstret är ju alltid detsamma: att förlora någon/något och därefter leva vidare med den förlusten/förändringen och acceptera den utan att för den skull glömma.
”Hur mår du” får inte bli en hälsningsfras som skall besvaras med ett hurtigt ”bra”. När frågan ställs skall tid finnas för samtal och kunskap om svåra möten prägla situationen.
För dig som arbetar med långvariga kontakter blir naturligtvis varje förlust av de äldre ett nytt sår i själen, även om vissa dödsfall både är väntade och kanske befriande. Det är viktigt att personalgruppen tillsammans får bearbeta sorg genom att avsätta tid att prata. Kanske skall någon utomstående samtalsledare finnas tillhands (Företagshälsovård, präst, diakon…).
Livet är ändligt för oss alla men vi skall leva ett så gott liv som möjligt fram till döden oavsett om vi ger eller får vård, och det innebär att vi måste få prata om det som är svårt, om det som gör ont.
Ha det bra!
Ulla
Tigris: jag förstår inte att de inser att de måste vårda sin personal för att ha oss kvar.. du mår ju inte bra om du inte får avsluta en sådan viktig sak!
SvaraRaderaAnna: Tack! Men jag hoppas att ingen av oss blir sådana.
Åsa: visst är det väl så att vi ska ansvara för oss själv men jag tycker ändå att lite av det är grejen med att vara chef, att kunna sin personal och se när de behöver prata.
Ulla: du är välkommen att kommentera så mycket du vill :)
Håller helt med om att fågan ”hur mår du?” inte skall besvaras med ett ”bra” den som frågar måste även vara beredd på att ta svaret! Att livet tar slut för oss alla det vet vi ju av erfarenhet men att bara stänga av och välkomna nästa tycker jag inte är rätt.