När jag var 15 år började jag med hästar. Eller rättare sagt jag hängde på och insåg att det gick mycket lättare för mig än för de andra. Hade innan sagt att hästar är djur som bitts fram, sparkas bak och kastar av en mitt på. Men jag fastnade för en nordsvensk (har inte lyckats få in bilderna från kort ännnu). Ymer hette han. Stor nordsvensk, vi var licksom lite lika, stora fötter, ingen koll på dem och en bakdel som verkligen syntes. Det var nästan så att jag gick i spagat när jag satte mig på honom. Han levde efter motot "det jag inte hinner idag, gör jag i morgon, men utan stress". Han var stor och jag kunde få lära mig rida. Sommaren gick fort och jag fortsatte även när hösten kom. Ymer gick att köra så det gjorde jag det med. Jag har inte gått på ridskola, jag har lärt mig av grannen och hon har tävlat i dressyr på hög nivå. Jag var kär och han hette Ymer =)
När jag kände mig säkrare på Ymer så fanns det en travare som var som nästa steg. Hon var envis och visste precis vad hon ville. En DAM utan tvekan. I januari året efter att jag börjat med hästar skedde nog den största förändring som jag genomgått. Torsdagen den 12 januari kommer mamma hem från lassarettet och meddelar att pappa aldrig mer kommer hem. Han dog av hjärtat. Den helgen satt jag i stallet nästan varje timma jag var vaken. Hästarna förstod mig och jag behövde inte förklara. Jag kunde bara sitta där. Det är med tårar än idag som jag tänker på hur mycket hästarna betydde då. Undrar hur det hade sett ut annars. Det kan man förvisso aldrig veta och lika bra är det. Hela den våren och hösten tillbringade jag mycket tid med den evisa hästen Trofe. Vi kom bra överens och hon lyssnade på mig och jag kunde få henne att göra som det var tänkt.
När hösten kom och jag skulle börja gymnasiet åkte jag till Visby. Gick tre dagar och återvände hem. Hästarna hade väntat på mig och jag började jobba i ridhuset i Havdhem. Med dit hade jag häst nummer tre. Det var ett svenskt halvblod. Stor som ett hus ;) men smidig som en mus =) Hon kunde galopera en viss sträcka och få in fler steg än ett russ och lika väl kunde hon länga stegen och vinna där med. Hon var helt enorm och hoppa. Synd bara att vi inte gjorde det mer.
Trofe, den envisa damen blev min häst under hösten 1996. Pengarna vi fick efter pappa använde jag till att köpa min häst. Ingen jag har ångrat. Förutom när jag var tvungen att ta beslutet att avliva henne på grund av skador. Det är nog ett av de svåraste beslut som går att ta tror jag.
Dessa tre hästar har lagt grunden till det hästintresse jag ännu har kvar. Utöver det har jag ingen aning om hur många russ som vi har kört in. Det var en 3-5 stycken varje år och många år.
Nu när jag har varit ifrån hästarna ett tag har intresse och suget efter hästar börjat komma tillbaka. Det är en otrolig avkoppling och stresshantering att gå ut till dessa enorma djur. Är du inte närvarande kommer det att sluta med att du åker av i närmaste vattenpöl ;) Jag har varit på väg att återgå till hästar under en tid. Det har varit min frihet och som en fristad. Hästarna skiter i om jag har stylat håret eller om jag har för mycket fett på häcken. Men nu är det där sista inte lika klart längre. Jag väger för mycket för hästarna. Jag kan förstå det MEN det gör inte mindre ont för det. Jag vet att jag väger för mycket men nu har det blivit så påtagligt. Och jag vet inte hur fan jag skall lyckas gå ner heller.
tisdag 27 mars 2012
söndag 25 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)