Jag finns men...

... bloggandet är inte min prioritering just nu.

Som ni tidigare kunnat läsa så har jag fått diagnosen hetsätning. En del påstår till och med att det inte finns något som heter så men det får stå för dem!

Jag har gått i terapi och är nu på väg tillbaka. Vägen är lång och jag är inte framme ännu men börjar se hur vägen ser ut. Jag jobbar stenhårt varje dag och vill verkligen komma ifrån detta helvete. Jag har insett att det är socker som triggar igång detta ätande.

Så undviker jag socker så är det lättare att hålla sig på rätt sida om staketet. Det är en begränsning i vad som går att äta och inte. Det är svårt att inse att jag inte kan eller rättare sagt bör äta socker igen. Kakor, bullar, godis och glass är inget problem. Men det är faktiskt socker i tandkräm också?!?!?!?! att undvika socker är inte så enkelt som det kan låta men jag lär mig varje dag. Ingen frukt fungerar. Inte heller kolhydrater i form av pasta, potatis, ris och bröd. Det har jag reagerat på tidigare och det håller i sig. Min kost är begränsad men jag varierar den så gott det går.

Jag har även insett att det är kost jag vill fortsätta med. Jag kommer att läsa till kostrådgivare under våren och skall sedan försöka hjälpa folk med det som jag egentligen hade behövt. Så får vi se hur det går!!!

Här kommer en bild på förändringen som pågår just nu.

Psykiatriska kliniken

Fick post i dag från regionen. Fattade inte varför eftersom jag inte längre har regionen som vårdgivare. Öppnar breven och upptäcker att det är två identiska kallelser till Psykiatriska kliniken i Visby. För er som läst tidigare inlägg vet att jag var på besök hos psykologen i november i fjol. Hon gjorde då ganska klart för mig att jag inte skulle vänta mig någon hjälp från dem eftersom jag var för frisk.

Idag, 8 månader senare kommer kallelsen för vidare undersökning. Det är ju helt sjukt. 8 månader är lång tid när man mår dåligt. Då är till och  med 8 dagar lång tid. Dock kräver jag inte att få komma dit på 8 dagar men 14 dagar borde jag kunna få kallelsen i alla fall.

Jag gick tillbaka till Hansahälsan och frågade vad jag skulle göra när jag inte fick hjälp från psykiatrin. Doktorn föreslog KBT (kognitiv beteende terapi). Jag ger det en chans. Det handlar om att förändra tankar och beteende och ätstörningar handlar ju om tankar och beteenden.

Jag av bokar tiden till psykiatriska kliniken och fortsätter ge KBT en chans.  Där behövde jag i alla fall inte vänta 8 månader utan från det att doktorn skrev remissen fick jag tid inom 10 dagar. Känn på den du Regionen!!!

Undrar egentligen

Jag har varit hos psykologen idag. Egentligen vet jag inte vad jag skulle göra där. När jag kom så sa hon direkt att jag inte skulle hoppas för mycket. Jag hade skrivit ner en lista som jag lämnade till doktorn och som sen följde med remissen till psykiatriska kliniken. Enligt den listan var jag troligen för frisk för att få hjälp av dem. Men om vi/dom kanske kan hitta någon annan mer konkret problematik så kanske vi kan hjälpas åt. De vill alltså undersöka om jag eventuellt har någon depression eller annat som ligger bakom. Annars hade jag för friska och sunda tankar om kost och träning. Men saknade motivation för att genomföra det.

Psykologen kunde dock sätta en diagnos att jag hade ätstörning utan närmare specifikation. Men sådan lindrig problematik som jag hade behandlade de inte där utan det skall göras på vårdcentralen. Det innebär att jag eventuellt inte kommer att få hjälp. Det hänger helt och hållet på om hon kan motivera någon av terapeuterna att ta sig an mig. De tyckte samtidigt att jag var/är ett intressant fall och det är endast därför som jag blev kallad.

Vi pratade om vilka dieter och olika koster jag har provat, vi pratade även om hur kosten såg ut i min barndom och jag insåg att det är inte mycket av den tiden som jag minns...... undrar varför??

Vi pratade även om kognitiv beteendeterapi och att jag försökt med det och det tyckte hon att jag kunde göra igen. Så just nu är hoppet inte så stort att jag kommer att få hjälp utan det är väl så här mitt "normala" liv skall se ut. Eller?? Jag vet egentligen inte vad jag skall tro. Är det kanske så att jag ändå har dålig motivation och dålig karaktär eller är det bara så att jag inte sjunkit tillräckligt långt ner för att få hjälp. En sak är i allafall säker! jag är så tom i huvudet att jag nog behöver en systemåterställning (datorspråk för att återskapa senaste versionen).

I morgon bär det av.

Ja i morgon är det dags att åka till Visby och prata med psykologen. Har egentligen ingen som helst aning om vad som kommer att ske. Det är något som skapar oro och osäkerhet. Men samtidigt försöker jag att slappna av och vänta och se vad som händer. Ett av problemen är ju att jag inte kan släppa taget och egentligen oroar mig för problem som inte finns ännu.

Jag skall  vara på plats  kl 14 och kommer att jobba fram till 12:40 ungefär. Kanske lika bra att jobba så att jag har lite annat att tänka på. Måste ju fokusera på det jag gör =)

Ännu är jag inte jättenervös men det kommer troligen på vägen in dit. Jag vill verkligen få ordning på det här och börja leva MITT liv men det är samtidigt en osäker framtid. Förändringar är bra men läskiga!!!

Tanken var...

... att jag skulle varit vid doktorn på psykiatriska kliniken idag. Men i morse ringde de och sa att läkaren fått förhinder så nu blir det på tisdag istället. Så allt laddande i går är förgäves de håller ju inte till på tisdag. Det är väl det här som gör en starkare. Jag har i allafall varit hemma från jobbet och bara gjort så lite som möjligt. Det har faktiskt varit skönt det med. Att inte behöva stressa till alla aktiviteter. Hämta vinterdäcken i lugn och ro och även kunna handla när jag känner för det. En bra dag ändå =)

Nu måste jag bara bli ledig på tisdag eftermiddag. Spinningen har jag fixat och det brukar inte vara något problem med jobbet heller. Får i så fall sitta längre på onsdag om det är något jag måste ha klart. Räkningarna har ju gått ut och jag är på plats på förmiddagen för att svara i telefonen.

Knäppa jag har nu också anmält mig till en föreläsning från Skatteverket på tisdag. De skall informera om att starta eget företag och eftersom jag ändå är i stan och inte måste hem till spinningen så hinner jag med det också....

Tappar kontrollen

Just nu är det en period när kontrollen är borta. Det är som om det vore tillåtet att göra precis som man vill. Och det är det säkert beroende på vad det är. I två dagar i rad har jag hittat en anledning till att gå in på affären som ligger brevid jobbet. I går skulle jag handla bananer till mellanmålet och idag skulle jag handla mellanmål igen. Vi blev bjudna på lunchmacka av högsta chefen idag och eftersom jag skall spinna i kväll behöver jag mer energi. HALLÅÅÅÅ jag hinner äta kvällsmat innan jag skall spinna. Vilket innebär att det mycket väl räcker med en banan till mellanmål. Istället handlar jag risifrutti och naturgodis OCH en chokladbit. Varför??? jag behöver inget av det. Funderar allvarligt på att inte ta med mig plånboken.... Men problemet är att jag kanske behöver köra till stan och då är det bra om körkortet är med.

Så i nästa stund kan mat verkligen äckla mig. Jag skall nu laga mat för att ha matlåda till i morgon och få mat i mig innan spinningen. Men köttfärsen jag tagit upp ärbara en frusen klump och jag inte vill göra något åt. Det kan till och med vara så att jag ibland mår illa när jag börjar laga mat. Men skall jag klara spinningen måste jag ha något i mig.

Nu var de dags...

... och jag inser att jag är usel på att uppdatera min blogg. Men det beror förmodligen på att jag inte är i form och inte har en aning om vad jag egentligen håller på med. Tiden går så fort och jag bara hänger med...

Nu har jag fått brev från psykiatriska kliniken och nu är jag kallad till den 11 november. Jag försöker förtränga det ibland och återigen skall det bli skönt att få prata om det. Berättade för min chef i onsdags, det var nog det tuffaste jag gjort på länge. Kände att hon behöver veta det för jag kommer troligen att gå på någon form av behandling och då är det bra om hon vet varför jag behöver vara ledig. Jag kommer troligen bli tvungen att berätta det för mina arbetskamrater också. Eftersom vi bara är fyra och en teamledare så är vi inte så många och skall jag vara ledig blir det konstigt om de inte vet varför. Men det får bli när jag pratat med psykologen första gången.

Jag kan ännu inte förlika mig med tanken på att jag inte klarar av det här själv. Jag vill se det som ett sätt att verkligen få bevisa att jag är stark och kan göra det själv. Men samtidigt hade jag ju redan kunnat gjort det om jag kan klara mig själv. Tänk om doktorn bara skrattar åt mig och tycker att jag skall skärpa mig och göra något klokt. Tänk om jag blir inlåst för att jag egenligen är galen.... Det är många tankar som snurrar och jag har en känsla av att det kommer att bli tuffare än vad jag har en aning om.

Vissa dagar är jag så ensam i mina tankar att jag faktiskt funderar på om jag är som jag skall. Vad folk än säger så kan jag vända det i mitt huvud. Det är inte alltid de får veta hur jag tolkar det och jag tror inte heller att de behöver det. Samtidigt som det troligen förklarar varför jag drar mig undan.

Ett brev på posten

Det är ett par dagar sedan som jag fick ett brev på posten. Skämdes nästan när jag fick se stämpeln "Psykiatriska Kliniken, Region Gotland" jag står ensam vid postlådan och ändå gömmer jag brevet. Jag fick ett meddelande om att de tagit emot min remiss från doktorn och att jag kommer att bli kallad inom tre månader.

TRE månader. Ena stunden kändes det som en evihet, hur skall jag klara mig tills dess. Jag vill börja nu. Nästa stund kommer verkligheten ikapp mig och jag får en mindre panikkänsla. Jag skall snart dit!!!

Jag känner mig så otroligt ensam. Det är inte många som vet om min hemlighet. Eller det beror på hur många som läser här. Jag har försökt ta mod till mig att berätta för mina nära och kära men kan inte. Kommer de att förstå eller tycker de bara att jag överdriver.. men psyket har jag fått min redogörelse för hur jag mår och tänker om mat och träning och kommer att kalla mig.Då kan det inte bara vara inbillning. Samtidigt känns det som om alla tittar på mig och tänker "där är hon som äter och inte kan sluta, inte kontstigt att hon  ser ut som hon gör" men jag vet samtidigt att den tanken sitter i mitt huvud...

Jag vill att forskarna utvecklar ett piller som jag kan ta och sen är jag frisk. På datorer kan man göra en systemåterställning om du råkat göra något som är fel. Undrar hur jag gör en sådan på mig själv.

Ensamhet är en befrielse samtidigt som det ger tid att tänka. Jag kan äta i lugn och ro, däcka i soffan och sen sova samtidigt som jag blir mer och mer osocial. Är jag själv har jag tid att tänka på varför det gick fel och hur jag skulle kunna bota mig själv. Det finns böcker och jag kanske kan göra det här själv.

Har jag besök kan jag tänka "gå hem, då kan jag äta eller bara lägga mig på sängen och tänka" men det är jag som bjudit folk och ville ha besök. Därför funderar jag mer än en gång först innan jag bjuder något. Det är faktiskt lättare att åka bort, då kan jag åka hem när jag önskar.

Jag är inte en osocial människa, eller jag vill inte vara det i allafall men när folk knappt lägger märke till mig varför skall jag då engagera mig. När jag upplever att jag knappt har något gemensamt med personerna så kanske det inte är något ide. Jag vet att det är mitt ansvar men jag orkar inte. Det är enklare och kräver mindre energi om jag inte åker. Eller får jag tillräckligt med social kontakt de dagar när jag leder pass. Som ledare måste man fylla på energin också.

Borde sova för jag är jämt så trött att ögonen har svårt att hålla sig öppna. Det snurrar för mycket i huvudet men skall i allafall göra ett försök..... God natt och sov gott!

Blodprover i morgon och gympan i går

Då får jag fara till stan och ta blodprov. Det är fördelar och nackdelar med allt. Har fått enbra doktor men får då köra 6 mil på fastande mage för att kunna ta blodprover. Det får gå det bara det blir ordning på torpet. Gissa om jag kommer att vara hungrig när jag är klar. Får ta med mig frukost och äta i bilen.

Väntar med spänning på om det finns någon hjälp för mig här eller om jag kommer att bli tvungen att fara på fastlandet. Oavsett så har jag en hel del framför mig.

Efter helgens övningar blir jag mer och mer övertygad om att jag vill arbeta med friskvård och hjälpa folk att börja om. Att de kan få hjälp att starta om i livet och försöka komma igång.Frågan är bara hur fasen jag skall göra för att lyckas med det.

Föresten så började gympan i går. Det är länge sedan jag varit så nervös. Hade ju ingen aning om hur de hade gått till tidigare. Men det verkar som om deltagarna var nöjda och det är lite små justeringar som skall göras och sen är jag på G. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att leda gympa för folk som behöver komma igång och inte har rört på sig tidigare. Jag vet bara inte hur jag skall få tid och ork till det.

Jag skall kanske klara av mig själv först......

Läkarbesöket idag...

... gick över förväntan. Men har nog inte varit så nervös sen jag gjorde uppskrivning och uppkörning till körkortet. Så nu är det klart. Hon var jättetrevlig och lyssnade utan att titta dömmande på mig. Hon hade tagit reda på om och vad det fanns för möjligheter för mig. Tyvärr så var det ingen av kollegorna som visste så försöket blir att skicka en remiss till psykiatriska kliniken och se om de kan hjälpa mig. Kan de inte det så sa doktorn att hon får gå till ledningen och fråga vad hon skall göra för hjälp måste jag få. Det kändes skönt att hon sa så. Då finns det hopp om att jag inte behöver kriga själv. I västa fall sa hon att då får vi skicka remissen på fastlandet.

Jag hade lyssnat på ett råd från en vän som sa "skriv ner" och så gjorde jag. 2 A4 sidor lämnade jag till doktorn som hon sen sänder med remissen. Jag hade helt klart ett ätstörningsproblem men det var inget som hon kunde hjälpa mig med mer än att skiva remiss. Så mycket har inte ens vårdcentralen på orten gjort.....

Känner mig på ett sätt lättad över att det gick bra samtidigt som det blev bekräftat att jag inte har ett normalt ätbeteende. Sedan i vilken grad det är onormalt har jag ingen aning om och just nu gör det de samma. Inställningen "det händer andra och inte mig" börjar att falla sönder och det frestar på.

Mitt kontrollbehov vill veta vad som händer nu. Vad kan jag förvänta mig av resten av resan? blir det besök till psykolog varje vecka eller? Försöker intala mig själv att det får bli som det blir och att det är för att jag skall må bra igen. Jag vill samtidigt inte att det skall inkräkta på min träning eller mitt arbete. Jag har ju äntligen fått 100% och så kanske jag behöver vara ledig...

Jobbet ja. Hur mycket kommer de att dehöva veta. Skall jag vara ledig någon eftermiddag för att gå till psykologen så kommer jag att bli tvungen att berätta. Vad säger man då?? "hej jag äter som en häst och mår som en skit av det, jag skall till psyket" ha ha ha jag hör ju själv hur galen denna människa måste vara... det tåls att tänkas på hur det skall presenteras för andra.

Ensam och lite nere.

Sitter ensam hemma nu. Katterna har åkt, fördelen är att ingen jagar mina fiskar eller river ner mina blommor. Nackdelen är att mitt sällskap i soffan försvunnit. Eftersom katterna åkt så har syrran gjort det samma. Så det sällskap jag haft hela sommaren är slut för i år. Hon har nu återvänt till Linköping och jobb där.

Samtidigt som jag har en massa funderingar i huvudet. Det är förvisso ingen i familjen som vet att jag skall till doktorn i morgon men det hade kunnat upphålla mina tankar på annat håll.

Nu är det NCSI och sen sängen som gäller....

Återkommer i morgon efter läkarbesöket =)

Doktorn är bokad

Har nog aldrig varit så nervös när jag skulle ringa till doktorn som jag var då. Vad skulle hon säga? första gånger gick svararen in, fan tänkte jag. Laddade om och sen var det upptaget och åter upptaget men tillslut fick jag prata med henne. Förklarade läget. Maten kontrollerar mitt liv och jag mår väldigt dåligt av det.

Har försökt ta upp det tidigare när jag pratade med min tidigare doktor. Förklarade att jag inte lyckas gå ner i vikt och får inte ordning på min kost. Förklaradet att jag äter för mycket. Doktorn fattade inget, ställde inga följdfrågor utan sa bara "sluta med det då!" Sen sa hon att det enda hon kunde hjälpa mig med var att skriva en remiss till opperation av magen.

Förklarade läget för den doktorn jag har på Hansa Hälsan, dit jag bytt. Nu återstår att se vad som händer. Sen kommer utmaningen att tala om det för andra.......

Jag har tidigare skrivit att jag tänker för mycket. Jag har inte helt förstått vad som varit problemet. Men huvudet har gått på högvarv...

Har en personlig tränare och samtidigt en av mina bästa vänner, Sara. Hon har hjälpt mig med kosten och vi har pratat fram och tillbaka om varför det inte händer så mycket med min vikt. Min kropp vet inte om den kommer att få mat eller inte. Vissa dagar äter jag knappt något och andra dagar äter jag kontant hela tiden.

Jag har hållit det här hemligt länge och har nog inte förstått själv hur galet jag äter. Jag har ju alltid gjort så här och inte förstått det onormala. Tillslut orkade jag inte längre. En av de utlösande faktorerna var tv programmet "det blir bättre" när Linda Lampenius berättade om sina ätstörningarna som jag förstod att det är nästan så jag lever. Jag svälter inte mig själv men hetsäter, annars var det som om hon satte ord på mitt liv.

Jag såg programmet om och om igen, först tänkte jag nej det är bara inbillning, varför skulle just jag äta konstigare än någon annan. Sedan satt jag och skrev ner mina tankar samtidigt som jag såg programmet. Sedan skickade jag det till min Sara och hon kunde bekräfta det jag upplevde. Hon hade redan sett det innan jag sa något och bara önskade att jag skulle vakna och be om hjälp.

Sedan gick det ungefär två månader av tänkande fram och tillbaka. Sedan hade vi en av våra återträffar som Kicki och PT. Jag kan inte säga vad det var hon sa som gjorde att det brast men jag började gråta och bara önskade att jag vaknade ut det här.

Efter det har tankarna kommit och gått. Vill, vill inte, vill, vill inte. Hur kan man vilja att inte bli frisk. Det är väl självklart att man vill bli frisk om du har någon sjukdom. Men det är en osäker och otrygg framtid och det är läskigt.