Träningsom ger inspiration =)

Att leda min måndagsgympa är verkligen kul. Det kan vara motigt att komma iväg till halv 7 men när man väl är där så är det såå kul =) deltagarna är positiva och vill röra på sig. Deltagare som inte varit med tidigare och kommer för att prova tycker att det är ett bra pass och att det är enkla men tuffa rörelser. Det går att hänga med. Deltagarna som går regelbundet rekommenderar det vidare och ibland är vi upp mot 30 stycken.

Just nu behöver jag dock leta efter inspirationen till pushen. Det är länge sedan jag var där och eftersom vi bara har ett pass i veckan så spriger det fort iväg. Gissa om jag kommer att ha träningsvärk på lördag!!! men men... Först skall jag leda två spinningpass. Vi har sjuka ledare på gymmet och det ger merjobb för oss andra. Jag har spinning tisdag och onsdag och sen är det push på torsdag. Sen kommer fredag och då skall jag kanske springa. Eller bara landa i soffan..Eller..... Ja det får vi se :)

Nu var de dags...

... och jag inser att jag är usel på att uppdatera min blogg. Men det beror förmodligen på att jag inte är i form och inte har en aning om vad jag egentligen håller på med. Tiden går så fort och jag bara hänger med...

Nu har jag fått brev från psykiatriska kliniken och nu är jag kallad till den 11 november. Jag försöker förtränga det ibland och återigen skall det bli skönt att få prata om det. Berättade för min chef i onsdags, det var nog det tuffaste jag gjort på länge. Kände att hon behöver veta det för jag kommer troligen att gå på någon form av behandling och då är det bra om hon vet varför jag behöver vara ledig. Jag kommer troligen bli tvungen att berätta det för mina arbetskamrater också. Eftersom vi bara är fyra och en teamledare så är vi inte så många och skall jag vara ledig blir det konstigt om de inte vet varför. Men det får bli när jag pratat med psykologen första gången.

Jag kan ännu inte förlika mig med tanken på att jag inte klarar av det här själv. Jag vill se det som ett sätt att verkligen få bevisa att jag är stark och kan göra det själv. Men samtidigt hade jag ju redan kunnat gjort det om jag kan klara mig själv. Tänk om doktorn bara skrattar åt mig och tycker att jag skall skärpa mig och göra något klokt. Tänk om jag blir inlåst för att jag egenligen är galen.... Det är många tankar som snurrar och jag har en känsla av att det kommer att bli tuffare än vad jag har en aning om.

Vissa dagar är jag så ensam i mina tankar att jag faktiskt funderar på om jag är som jag skall. Vad folk än säger så kan jag vända det i mitt huvud. Det är inte alltid de får veta hur jag tolkar det och jag tror inte heller att de behöver det. Samtidigt som det troligen förklarar varför jag drar mig undan.

Ett brev på posten

Det är ett par dagar sedan som jag fick ett brev på posten. Skämdes nästan när jag fick se stämpeln "Psykiatriska Kliniken, Region Gotland" jag står ensam vid postlådan och ändå gömmer jag brevet. Jag fick ett meddelande om att de tagit emot min remiss från doktorn och att jag kommer att bli kallad inom tre månader.

TRE månader. Ena stunden kändes det som en evihet, hur skall jag klara mig tills dess. Jag vill börja nu. Nästa stund kommer verkligheten ikapp mig och jag får en mindre panikkänsla. Jag skall snart dit!!!

Jag känner mig så otroligt ensam. Det är inte många som vet om min hemlighet. Eller det beror på hur många som läser här. Jag har försökt ta mod till mig att berätta för mina nära och kära men kan inte. Kommer de att förstå eller tycker de bara att jag överdriver.. men psyket har jag fått min redogörelse för hur jag mår och tänker om mat och träning och kommer att kalla mig.Då kan det inte bara vara inbillning. Samtidigt känns det som om alla tittar på mig och tänker "där är hon som äter och inte kan sluta, inte kontstigt att hon  ser ut som hon gör" men jag vet samtidigt att den tanken sitter i mitt huvud...

Jag vill att forskarna utvecklar ett piller som jag kan ta och sen är jag frisk. På datorer kan man göra en systemåterställning om du råkat göra något som är fel. Undrar hur jag gör en sådan på mig själv.

Ensamhet är en befrielse samtidigt som det ger tid att tänka. Jag kan äta i lugn och ro, däcka i soffan och sen sova samtidigt som jag blir mer och mer osocial. Är jag själv har jag tid att tänka på varför det gick fel och hur jag skulle kunna bota mig själv. Det finns böcker och jag kanske kan göra det här själv.

Har jag besök kan jag tänka "gå hem, då kan jag äta eller bara lägga mig på sängen och tänka" men det är jag som bjudit folk och ville ha besök. Därför funderar jag mer än en gång först innan jag bjuder något. Det är faktiskt lättare att åka bort, då kan jag åka hem när jag önskar.

Jag är inte en osocial människa, eller jag vill inte vara det i allafall men när folk knappt lägger märke till mig varför skall jag då engagera mig. När jag upplever att jag knappt har något gemensamt med personerna så kanske det inte är något ide. Jag vet att det är mitt ansvar men jag orkar inte. Det är enklare och kräver mindre energi om jag inte åker. Eller får jag tillräckligt med social kontakt de dagar när jag leder pass. Som ledare måste man fylla på energin också.

Borde sova för jag är jämt så trött att ögonen har svårt att hålla sig öppna. Det snurrar för mycket i huvudet men skall i allafall göra ett försök..... God natt och sov gott!