Nu var de dags...

... och jag inser att jag är usel på att uppdatera min blogg. Men det beror förmodligen på att jag inte är i form och inte har en aning om vad jag egentligen håller på med. Tiden går så fort och jag bara hänger med...

Nu har jag fått brev från psykiatriska kliniken och nu är jag kallad till den 11 november. Jag försöker förtränga det ibland och återigen skall det bli skönt att få prata om det. Berättade för min chef i onsdags, det var nog det tuffaste jag gjort på länge. Kände att hon behöver veta det för jag kommer troligen att gå på någon form av behandling och då är det bra om hon vet varför jag behöver vara ledig. Jag kommer troligen bli tvungen att berätta det för mina arbetskamrater också. Eftersom vi bara är fyra och en teamledare så är vi inte så många och skall jag vara ledig blir det konstigt om de inte vet varför. Men det får bli när jag pratat med psykologen första gången.

Jag kan ännu inte förlika mig med tanken på att jag inte klarar av det här själv. Jag vill se det som ett sätt att verkligen få bevisa att jag är stark och kan göra det själv. Men samtidigt hade jag ju redan kunnat gjort det om jag kan klara mig själv. Tänk om doktorn bara skrattar åt mig och tycker att jag skall skärpa mig och göra något klokt. Tänk om jag blir inlåst för att jag egenligen är galen.... Det är många tankar som snurrar och jag har en känsla av att det kommer att bli tuffare än vad jag har en aning om.

Vissa dagar är jag så ensam i mina tankar att jag faktiskt funderar på om jag är som jag skall. Vad folk än säger så kan jag vända det i mitt huvud. Det är inte alltid de får veta hur jag tolkar det och jag tror inte heller att de behöver det. Samtidigt som det troligen förklarar varför jag drar mig undan.