Ett brev på posten

Det är ett par dagar sedan som jag fick ett brev på posten. Skämdes nästan när jag fick se stämpeln "Psykiatriska Kliniken, Region Gotland" jag står ensam vid postlådan och ändå gömmer jag brevet. Jag fick ett meddelande om att de tagit emot min remiss från doktorn och att jag kommer att bli kallad inom tre månader.

TRE månader. Ena stunden kändes det som en evihet, hur skall jag klara mig tills dess. Jag vill börja nu. Nästa stund kommer verkligheten ikapp mig och jag får en mindre panikkänsla. Jag skall snart dit!!!

Jag känner mig så otroligt ensam. Det är inte många som vet om min hemlighet. Eller det beror på hur många som läser här. Jag har försökt ta mod till mig att berätta för mina nära och kära men kan inte. Kommer de att förstå eller tycker de bara att jag överdriver.. men psyket har jag fått min redogörelse för hur jag mår och tänker om mat och träning och kommer att kalla mig.Då kan det inte bara vara inbillning. Samtidigt känns det som om alla tittar på mig och tänker "där är hon som äter och inte kan sluta, inte kontstigt att hon  ser ut som hon gör" men jag vet samtidigt att den tanken sitter i mitt huvud...

Jag vill att forskarna utvecklar ett piller som jag kan ta och sen är jag frisk. På datorer kan man göra en systemåterställning om du råkat göra något som är fel. Undrar hur jag gör en sådan på mig själv.

Ensamhet är en befrielse samtidigt som det ger tid att tänka. Jag kan äta i lugn och ro, däcka i soffan och sen sova samtidigt som jag blir mer och mer osocial. Är jag själv har jag tid att tänka på varför det gick fel och hur jag skulle kunna bota mig själv. Det finns böcker och jag kanske kan göra det här själv.

Har jag besök kan jag tänka "gå hem, då kan jag äta eller bara lägga mig på sängen och tänka" men det är jag som bjudit folk och ville ha besök. Därför funderar jag mer än en gång först innan jag bjuder något. Det är faktiskt lättare att åka bort, då kan jag åka hem när jag önskar.

Jag är inte en osocial människa, eller jag vill inte vara det i allafall men när folk knappt lägger märke till mig varför skall jag då engagera mig. När jag upplever att jag knappt har något gemensamt med personerna så kanske det inte är något ide. Jag vet att det är mitt ansvar men jag orkar inte. Det är enklare och kräver mindre energi om jag inte åker. Eller får jag tillräckligt med social kontakt de dagar när jag leder pass. Som ledare måste man fylla på energin också.

Borde sova för jag är jämt så trött att ögonen har svårt att hålla sig öppna. Det snurrar för mycket i huvudet men skall i allafall göra ett försök..... God natt och sov gott!