... gick över förväntan. Men har nog inte varit så nervös sen jag gjorde uppskrivning och uppkörning till körkortet. Så nu är det klart. Hon var jättetrevlig och lyssnade utan att titta dömmande på mig. Hon hade tagit reda på om och vad det fanns för möjligheter för mig. Tyvärr så var det ingen av kollegorna som visste så försöket blir att skicka en remiss till psykiatriska kliniken och se om de kan hjälpa mig. Kan de inte det så sa doktorn att hon får gå till ledningen och fråga vad hon skall göra för hjälp måste jag få. Det kändes skönt att hon sa så. Då finns det hopp om att jag inte behöver kriga själv. I västa fall sa hon att då får vi skicka remissen på fastlandet.
Jag hade lyssnat på ett råd från en vän som sa "skriv ner" och så gjorde jag. 2 A4 sidor lämnade jag till doktorn som hon sen sänder med remissen. Jag hade helt klart ett ätstörningsproblem men det var inget som hon kunde hjälpa mig med mer än att skiva remiss. Så mycket har inte ens vårdcentralen på orten gjort.....
Känner mig på ett sätt lättad över att det gick bra samtidigt som det blev bekräftat att jag inte har ett normalt ätbeteende. Sedan i vilken grad det är onormalt har jag ingen aning om och just nu gör det de samma. Inställningen "det händer andra och inte mig" börjar att falla sönder och det frestar på.
Mitt kontrollbehov vill veta vad som händer nu. Vad kan jag förvänta mig av resten av resan? blir det besök till psykolog varje vecka eller? Försöker intala mig själv att det får bli som det blir och att det är för att jag skall må bra igen. Jag vill samtidigt inte att det skall inkräkta på min träning eller mitt arbete. Jag har ju äntligen fått 100% och så kanske jag behöver vara ledig...
Jobbet ja. Hur mycket kommer de att dehöva veta. Skall jag vara ledig någon eftermiddag för att gå till psykologen så kommer jag att bli tvungen att berätta. Vad säger man då?? "hej jag äter som en häst och mår som en skit av det, jag skall till psyket" ha ha ha jag hör ju själv hur galen denna människa måste vara... det tåls att tänkas på hur det skall presenteras för andra.
Försök att inte fundera allt för mycket på hur det ska presenteras inför kollegorna. För eftersom du inte vet hur det kommer se ut, så kanske det bara är onödig energi som går åt till det. Kollegorna behöver ju egentligen inte veta allt heller, men det är såklart en avvägning man får göra. Skönt att det gick bra hos läkaren. / My!
SvaraRaderaMen det gick bra ju! När du är redo kommer du inte att behöva fundera på hur eller om du ska berätta för din omgivning. Du kommer att finna svar på de frågorna under din resa, tro mig!
SvaraRaderaVi oroar oss alldeles för mycket i onödan, tänk så mycket energi det går åt till ingen nytta bara för att vi har så svårt för att stå ut med ovisshet.
Kramis
My: det mest tänkte på var om jag skulle bli borta från jobbet. Då är det svårt att inte berätta.
SvaraRaderaÅsa: Ja nog lägger vi mycket energi på att förbereda sådant som vi inte behöver. Men de bara blir så :) Kram