Jag har tidigare skrivit att jag tänker för mycket. Jag har inte helt förstått vad som varit problemet. Men huvudet har gått på högvarv...
Har en personlig tränare och samtidigt en av mina bästa vänner, Sara. Hon har hjälpt mig med kosten och vi har pratat fram och tillbaka om varför det inte händer så mycket med min vikt. Min kropp vet inte om den kommer att få mat eller inte. Vissa dagar äter jag knappt något och andra dagar äter jag kontant hela tiden.
Jag har hållit det här hemligt länge och har nog inte förstått själv hur galet jag äter. Jag har ju alltid gjort så här och inte förstått det onormala. Tillslut orkade jag inte längre. En av de utlösande faktorerna var tv programmet "det blir bättre" när Linda Lampenius berättade om sina ätstörningarna som jag förstod att det är nästan så jag lever. Jag svälter inte mig själv men hetsäter, annars var det som om hon satte ord på mitt liv.
Jag såg programmet om och om igen, först tänkte jag nej det är bara inbillning, varför skulle just jag äta konstigare än någon annan. Sedan satt jag och skrev ner mina tankar samtidigt som jag såg programmet. Sedan skickade jag det till min Sara och hon kunde bekräfta det jag upplevde. Hon hade redan sett det innan jag sa något och bara önskade att jag skulle vakna och be om hjälp.
Sedan gick det ungefär två månader av tänkande fram och tillbaka. Sedan hade vi en av våra återträffar som Kicki och PT. Jag kan inte säga vad det var hon sa som gjorde att det brast men jag började gråta och bara önskade att jag vaknade ut det här.
Efter det har tankarna kommit och gått. Vill, vill inte, vill, vill inte. Hur kan man vilja att inte bli frisk. Det är väl självklart att man vill bli frisk om du har någon sjukdom. Men det är en osäker och otrygg framtid och det är läskigt.
Det är klart att det känns veligt Kicki. Du har ju levt med dina matvanor hela ditt liv, det är ju en del av din identitet och den byter man inte ut bara sådär, det är en lååång process som kräver lite tålamod.
SvaraRaderaMinns du när jag blev utbränd? Vet du vad som var svårast? Det var att acceptera att jag ALDRIG skulle bli den gamla Åsa igen. Gång på gång föll jag tillbaka, reste mig tog ny sats, och föll.
När jag väl accepterade att jag var tvungen att börja ett nytt liv med helt nya värderingar, då var jag tvingad att stå för mitt nya jag inför alla andra människor. Min familj, arbetskamrater, föreningsfolk, vänner. Det var allt annat än lätt och jag sörjde verkligen mitt gamla jag och gör ännu ibland.
Det är en lång process att ändra på gamla vanor, många faser, mycket tårar. Men det som inte dödar det härdar vet du :D Och klarade jag det, då klarar du det, det vet jag! Kram på di
Tålamod är inte min grej men det är kanske så att det kommer att bli det efter det här.
SvaraRaderaVar hittade du mod och kraft till det? Börja ett nytt liv? ja det kanske jag måste och det kommer bli stort. Ångesten maten ger kommer jag för hoppningsvis inte att sakna men troligen tryggheten i vad jag har.
Ja livet har ju lärt oss att det som inte dödar det härdar och snart är vi så härdade att vi liknar diamanter :) Och jag hoppas att du har rätt!!! Kram
Jag hittade inte modet och kraften Kicki, jag hade helt enkelt inget val... Du minns väl hur mitt hjärta slog. Hade jag fortsatt hade jag troligen dött, faktiskt. Hur fruktansvärt det än låter...
SvaraRaderaJag har gråtit massor. Suttit vid stranden och förbannat att jag inte längre har samma kraft och ork sedan gått hem och sett glad ut och låtsats som ingenting, så är det... Livet är inte alltid som det ser ut...
Men jag har också lärt mig att mycket av mitt beteende är nedärvt i generationer. Min gammelfarmors talesätt var: - Det jag inte klarar själv, det ber jag inte heller om hjälp med.
Du förstår att då är det inte lätt att uttrycka ord som: Jag orkar inte, jag måste säga nej...
Det är värt att fundera på, det där ärvda eländet som vi bär med oss, värderingar som vi aldrig har ifrågasatt för de har alltid funnits där...
Diamanter, det är vi det! :D Kram
Nej inte är livet som det ser ut. Tror (hoppas) att det inte är så många som egentligen sett hur jag mår. Mitt motto är " le bara så är det ingen som vet hur ont det gör!"
SvaraRaderaDet ärvda eländet: du skall inte tro att det är synd om dig det finns alltid den som har det värre. Då håller man tysst, biter ihop, sänker huvudet och går!! Tyvärr....