Marathon

Ja i går var det dags för Stockholm Marathon igen. Foten har spökat och jag har inte kunnat springa som jag borde. Jag gör principen "vila mig i form". Halsen har börjat svida men om det beror på allergi eller inte vet jag ju aldrig. Motiverad har jag inte varit för fem öre men har tänkt starta för att se hur det går. Det finns tillfällen när jag inte haft lust att springa men när jag väl kommit ut har det gott bra och benen har bara gått.. Vädret var egentligen bra, inte för varmt och inte för kallt. Om jag inte bara hade packat ner kortbyxor och tröja. Jag borde ha tagit en underställströja med mig men efter att ha kollat vädret så behövdes det inte. Trodde jag!! Det var kallt och vi hade fullt upp med att hålla oss i rörelse så att vi inte blev för kalla. Med vi menar jag, Sara och jag, vi som stod i samma startgrupp. Vi önskade varandra lycka till och straxt gick starten. För mig tog det tid innan jag kunde börja springa, det var så mycket folk. Benen var tunga och sega. Jag ville ge upp flera gånger men bestämde mig för att springa 30 minuter och sen fick jag se hur kroppen känndes. Det var ju så kallt och innan jag fått igång kroppen och tinat upp den så tänkte jag att det tar nog 30 min. Det känndes mycket bättre så och det var mycket folk och jag kände att det här skulle nog gå. Betade av flera kilometer och började när ma mig västerbron, den delen av marathon som alla pratar om. Gick upp för backen och sen sprang jag på bron. Det är en vacker utsikt och i år blåste det sååå kallt så jag höll på att flyga av. Bestämde mig för att var jag lika kall när jag kom ner och sprungit ett par minuter så fick det vara nog. Tänker inte frysa ihjäl på kuppen ;) När jag sprungit en bit till, upptäcker jag att de spelar kubb i en park. Där vet jag att en av mina arbetskamrater skall finnas. Tittar efter henne men det är svårt att se. När jag sprungit en bit till står hennes man på vägkanten och tillslut fattar han nog att det är jag :D Då går det lite lättare att springa och jag får känslan när benen bara går. Det är så det skall vara och jag njuter faktiskt ett bra tag. Närmar mig 15 kilometer och kroppen känns fräch!! jag kommer i mål är min tanke och nu gäller det bara att klara resten. När jag passerar 15 så gör jag en överslagsberäkning av tiden. Det fungerar =) Så när jag närmar mig 16 så skär det bara till i knäet. Precis så som det kändes i fjol när jag fick bryta. Går en bit och känner hur jag blir kallare och kallare. Springer lite men knäet vill inte. Går igen och passerar 16 km. Förhandlar med mig själv. Skall jag springa ett tag till och eventuellt förstöra knäet och inte kunna cykla vättern om 3 veckor eller skall jag bryta nu. Hur är det med tiden? Jag kan inte tappa mer i tid för då hinner jag inte. Skall jag springa och inte hinna runt och samtidigt förstöra knäet eller bryta och satsa på vättern. Provspringer igen och inser att det inte kommer att gå. Bryter någonstans mellan 16 och 17 kilometer. Precis som i fjol. Jävla skit är lindrigt... Är arg på mig själv för att jag inte tränat tillräckligt. Samtidigt som jag tycker att kroppen är helt otrolig som, trotts 30 kilo för mycket, tagit mig 16 kilometer. Men varför gör jag då det här när det inte fungerar? det är en mycket bra fråga. Planen nu är att träna upp hastighten och minska mer i vikt! så om ett tag till så kommer jag att springa om er alla :D :D :D