Ibland blir man så....

... ensam. Även om jag vet att jag har vänner rumt omkring mig så kan jag inte låta bli att känna mig ensam ibland. Det är en känsla som kommer smygande när jag sitter hemma för mig själv och tänker. Denna gång kom känslan smygande när jag avstår från att åka och se hockey för att kunna sitta hemma och skriva på ett skolarbete som snart skall lämnas in. Det mycket lättare när vardagen är i gång och jag har fullt upp med alla mina träningspass. Då har jag inte tiden att tänka på min ensamhet. Innerst inne tror jag inte att det är vänner jag saknar utan det där lilla extra. Han som lyssnar på hur dagen varit och delar med sig av sin erfarenhet. Att få känna meningen med att göra något för någon annan. Ibland kan jag inte sluta fundera på varför jag gör saker. Det är ändå få som uppskattar det. Eller är det så att vi är dåliga på att visa uppskattning? kanske är det så. Men hur skall vi då kunna veta. När jag försöker vara rak och säga som jag tycker får jag sedan höra att jag bara kör över folk och inte lyssnar. Men om personerna inte säger något hur skall jag då kunna lyssna? Jag är som jag är och det är ingen lätt människa att leva med, tro mig jag lovar ;) men en sak är säker och det är att har du lyckats fånga denna vildkatt och vårdar henne ömt och med respekt så har du snart en trogen katt i dina fotspår....