Ibland kan jag bli så arg och besviken på mig själv. Det serverades tårta på jobbet idag. O tror ni inte att jag går och tar! När fasen började jag äta tårta?? Ja inte nu i alla fall. Arg och åter arg.
Bättre blir det inte när jag sen läser tidningen om en tjej som skall operera magen snart. Jag missunnar henne inte det. Utan det påminner mig bara om min egen övervikt och att jag inte lyckas ta tag i det. Varför skall det vara så svårt att gå ner i vikt. Varför lyssnar inte min kropp på mig? Jag kan bli så arg så att tårarna kommer fram i ögonen. VARFÖR!!! Jag vill vara smal som alla andra, jag tränar som en tok och äter inte mycket. Nyttigt dessutom och inte fan händer det något på vågen. Måttbandet visar inget det heller.
Jag funderar ibland på denna operation, vad händer i kroppen och hur mycket träning klarar man av. Människorna jag känner som har gjort operationer har en mindre mängd träning. Ett spinningpass eller gym. Det är bra träning men jag funderar mest på uthållighetsträning. När det börjar handla om timmar.
Att leva utan bröd och pasta eller kolhydrater i övrigt mår jag bra av, magen är då min vän men inte annars. Varför är det då så svårt att få bort kolhydraterna. Ja det kan man verkligen undra. Det är ju bara jag själv och min dåliga karaktär som ser till att det stoppas i munnen. Eller är det så att jag har ett okontrollerat behov som jag inte fått ordning på? Eller har jag bara dålig karaktär och misslyckas gång på gång.
Tittar mig i spegeln och påminner mig själv om att det är bara jag som kan förändra mig själv. Men hur?? Jag har försökt och får inte till det. Säg den viktminskningsmetod som jag inte har provat. Jag har testat allt och ändå sitter kilona som gjutna på mig.
Folk tittar på mig och en del säger att du väger inte för mycket, det är bara muskler. Fan vad stark jag är i så fall. Nej det är inte bara muskler och optikern borde få besök!
Besvikelsen på sig själv är svår att släppa!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar